Erfarenhetsrapport om NAGAOKA pickup MP-700H – Del I: Inspelningfasen

Vi medger det – vi skulle inte rapportera något negativt om Nagaoka MP-700H, men skulle vi överhuvudtaget kunna göra det?

Nagaoka är inte direkt känt för att ständigt lansera nya produkter. Och varför skulle japanerna göra det – att uppfinna hjulet på nytt står inte på agendan. Dessutom har tillverkaren, som för övrigt ansvarar för en stor del av världens använda nålar, ett rent och stabilt sortiment av bra pickuper i prisklassen upp till 1 000 euro. Den nya MP-700/MP-700H går nu över denna nivå. Vad kännetecknar den nya pickupen? Hur beter den sig under inspelningen? Vilka är styrkorna och svagheterna? Detta är inget heltäckande test, utan en erfarenhetsrapport med MP-700 i en stabil hi-fi-setup.

Direkt ur förpackningen, monterad på en Technics SL-1200M7L och noggrant justerad, märker vi genast två saker: För det första är det relativt låga nåltrycket på 1,4 g för en MI-pickup ovanligt, och för det andra gör det robusta aluminium-headshellet med sin extra vikt att vi först måste skruva på en extra vikt på Technics för att kunna justera överhuvudtaget. När detta är klart förbereder vi oss på det värsta, för Nagaoka-pickuper är först efter en viss inspelningstid riktigt njutbara. Men vi gör en helt ny erfarenhet: Pickupen är snarare vänlig än svårhanterlig, snarare öppen för (nästan) allt man spelar för den än skeptisk och reserverad. Den ger intryck av någon som inte vill erövras, utan hellre ser hur den kan göra sig bekväm här.

Inspelningstid

Naturligtvis låter även MP-700H platt och lite otydligt direkt ur lådan, men den första tonen sprider redan en känsla av förväntan. Den första tonen kommer från albumet A Very Lonely Solstice av Fleet Foxes – akustisk gitarr, en kör i början och Robin Pecknolds ljusa röst. Allt detta i en kyrka – klart och tydligt att höra – med en lätt känsla av tredimensionalitet, som sagt, direkt ur lådan. Arctic Monkeys och deras Whatever People Say I Am, That’s What I’m Not är kanske inte finmusik att bedöma kvaliteten på en pickup med, men skivan innehåller förvånande ögonblick som den japanska pickupen lätt framhäver. Till exempel när den lätt jazziga gitarren i Fake Tales of San Francisco rör sig från vänster till höger, eller första gången sångaren Alex Turners röst klättrar ut ur högtalaren och i Riot Van sjunger om ödet för några trotsiga ungdomar. MP-700H har spelats mindre än två timmar och man kan höra hur den sätter sig – väldigt självsäkert. Tom Waits breddar ljudbilden lite med Swordfishtrombones och placerar basarna med verkligt liv i rummet.

Testsystemet är ganska enkelt: integrerad förstärkare Audionet Sam V2, Technics SL-1200M7L (som redan nämnts), phonosteg från Linn och tvåvägs högtalare från Fischer & Fischer. Strömförsörjningen kommer från en äldre Transparent PowerIsolator.

Vad finns inuti?

MP-700H har skapats av en ung utvecklare som först noggrant studerade Nagaokas pickuper från den japanska tillverkaren innan han gav sig på att skapa den största pickupen i Nagaokas produktportfölj. Resultatet är en pickup som utökar Nagaokas tillverkningsprincip med några nya element. Längst fram arbetar en slipad diamant med Micro-Ridge, som framhäver de finaste detaljerna och ger en mycket hög grad av äkthet. Den mjukare dämpningen i upphängningen förbättrar responsen – vilket ofta innebär en förlust av kontroll. Här används en speciell upphängningstråd som effektivt motverkar okontrollerade rörelser utan att påverka dämpningen negativt. Detta samarbete skyddas av ett hus med tredubbel ytbehandling som minskar statisk elektricitet och ökar värmetåligheten.

Tillbaka till musiken

Även om det egentligen inte är meningsfullt att spela upp Stravinskys Le Sacre du Printemps med Leonard Bernstein vid dirigentpodiet i detta tidiga skede – är vi nyfikna. Särskilt efter den redan ganska briljanta återgivningen av Tom Waits Rainbirds, sista spåret på andra sidan av Swordfishtrombones.

Vi blir inte besvikna över vår förväntan att bli besvikna – men vi vet bättre. Början låter krånglig och obehaglig – nej, inte Stravinskys kompositionskonst eller New York Philharmonic – det låter lite instängt och återhållet. Men bara en kort stund senare skjuter vårfröet brutalt upp ur marken och de djupa stråkarna och så kallade blåssektionen rusar fram med oväntad kraft – utan att glömma detaljerna. Ingen tvekan, den stora orkestern låter långt ifrån så som man önskar av en pickup i denna klass, men man förväntar sig ju inte heller en fjärdeklassares avhandling om Kafka (klart, även fjärdeklassare vet hur man använder ChatGPT) – vi är fortfarande i inspelningsfasen.

För att höra vad den kan prestera i högre klasser låter vi MP-700H spela in lite till, för fortfarande gäller: Nagaoka-pickuper behöver längre tid. Men nykomlingen har redan efter kort tid i utvecklingen kommit långt och visar stor potential.