Streaming: Vem utnyttjar egentligen vem här ...?

av Olaf Adam

Det började med Napster och Deezer, blev allt mer känt genom Spotify, och de spektakulära lanseringarna av Tidal och Apple Music har slutligen dragit fram ämnet i mainstreamens rampljus: Musikstreaming är en jättestor grej och för många inget mindre än framtiden för musikdistribution. Samtidigt är dock klagoropen stora. Många musiker klagar över de låga intäkterna från streaming och nämner belopp på hundradels cent per stream. Och uppeldade av den snabbt föränderliga delkulturen på sociala medier upprepas denna anklagelse tusentals gånger och anses numera av många som ett faktum. Det talas om utnyttjande av artister, till och med om modern digital slaveri. De skyldiga är – logiskt – de snåla streamingtjänsterna och deras kunder, som stöder detta elände miljontals gånger. Att ifrågasätta? Onödigt. Att själv sätta sig in i saken? Alldeles för jobbigt! Egentligen skulle det vara ganska enkelt att plocka isär detta tankekonstruktion i några få steg. Och det är precis vad Berklee Institute of Creative Entrepreneurship nyligen gjorde i studien RETHINK MUSIC. Låt oss börja från början:

Med vem har streamingtjänsterna sina avtal, och till vem betalar de alltså pengar?

Till artisterna? Ja, om de heter Madonna, Jay-Z eller Beyoncé och äger omfattande rättigheter till sina egna låtar. För 99% av världens musiker gäller dock inte det. De har överlåtit rättigheterna till sina skivbolag, alltså musikbolagen. För det har de skrivit på kontrakt där det är exakt reglerat vilken andel av intäkterna de själva får. Med detta har streamingtjänsterna alltså inget att göra, de betalar helt enkelt ut sina ersättningar till skivbolagen.

Berikar sig streamingtjänsterna på artisternas bekostnad?

Eh..., nej. Självklart vill företagen tjäna pengar på streaming, och det är deras fulla rätt. De behåller en viss andel av intäkterna från reklam och abonnemang, resten betalas ut beroende på antalet spelningar. Denna andel är ca 30%, vilket inte är orimligt, för det är ungefär samma andel som till exempel behålls vid en iTunes-försäljning. Och streamingleverantörerna själva skulle nog bekräfta att denna andel snarare är låg, för hittills verkar ingen av dem någonsin ha gått med vinst, då alla intäkter för närvarande investeras i marknadsföring och utbyggnad av den tekniska infrastrukturen. Runt 70% av streamingintäkterna går alltså till rättighetsinnehavarna av verken. Och det är i de flesta fall just skivbolagen.

Är streaming helt enkelt för billigt och devalverar artisternas musikverk?

Det är säkert till viss del en fråga om marknadens självreglering, dessutom en åsiktsfråga. Det stämmer att det alltid har funnits några personer som gärna har lagt mycket pengar på musik. Men det har alltid funnits många fler människor som helt enkelt inte varit villiga att göra det. Och denna utveckling nådde sin sorgliga toppunkt i slutet av 90-talet, början av 2000-talet, när miljontals illegalt delade MP3-filer faktiskt skadade musikmarknaden enormt och kastade industrin in i en djup kris. Men man får inte glömma att musikintäkterna världen över har ökat igen de senaste åren. Och det är till stor del tack vare den växande streamingbranschen. Man måste också vara realistisk när man betraktar denna situation. För en engagerad hifi-entusiast är det säkert inget speciellt att lägga 30, 40 eller fler euro på musik varje månad. Och det är ju ingen som hindrar denne från att fortsätta göra det. I den breda befolkningen har dock denna vilja funnits mycket länge. Och det var först genom streamingtjänsterna som denna trend vändes. I genomsnitt betalar en abonnent hos Tidal, Spotify och liknande omkring 120 euro per år. Varje år. Det är mycket pengar och säkert mer än vad många kunder la på musik för bara några år sedan. De ökande intäkterna för musikindustrin bekräftar denna positiva utveckling.    

Får artisterna helt enkelt för lite pengar per stream?

Det stämmer tyvärr. Men det är inte de elaka, elaka streamingtjänsterna som är skyldiga, utan skivbolagen. Och till viss del, det måste också sägas, artisterna själva; de har ju faktiskt skrivit på sina kontrakt själva. Dock gränsar många (alla?) skivbolags beteende till fräckhet. För artisterna får bara sin avtalsenliga andel av de direkta streamingintäkterna. Skivbolagen tjänar dock på fler nivåer när det gäller streaming. Till exempel finns det ofta någon form av grundavgift som streamingtjänsterna betalar till skivbolagen för att överhuvudtaget få tillgång till deras katalog. Det är oklart om och på vilket sätt de enskilda artisterna får del av dessa intäkter. Vissa skivbolag har dessutom säkrat företagsandelar i olika streamingtjänster och i gengäld gått med på rabatterade utbetalningar per spelad låt. Det betyder i slutändan inget annat än att skivbolagen i dessa fall tjänar dubbelt, men bara behöver dela en betydligt mindre del med artisten.

Så, och vem utnyttjar nu vem?

Tja, kära Taylor Swift, kära efterhärmare och pekare. Allt i livet är inte så enkelt att det ryms i en tweet på 140 tecken. Och enkla svar på komplexa frågor är ofta farliga. Om man ändå absolut vill försöka ge ett sådant svar i detta fall, kan det bara låta så här: Det är inte streamingtjänsterna som utnyttjar artisterna, utan skivbolagen.   (Vårt tack går till John Darko från digitalaudioreview.net, som gjorde oss uppmärksamma på den ovan nämnda studien.)