TIDAL - Mycket väsen för ingenting?

Efter den spektakulära lanseringen av Jay-Z:s påstått nya streamingtjänst Tidal går vågorna av entusiasm lika höga som vågorna av upprördhet. Dags för ett försök att få lite överblick ...

av Olaf Adam

Vad har hänt?

Om man tror på pop-rapparen och internet-entreprenören Jay-Z, så är Tidal inget mindre än musikbranschens framtid. Det självmedvetna påståendet stöds av personuppställningen vid lanseringseventet. På scen stod bland andra Jay-Z själv, hans fru Beyoncé, Madonna, Kanye West, Daft Punk, Rihanna, Chris Martin, Jack White och några andra riktiga musikaliska och finansiella tungviktare. Och alla var stolta och glada över att vara med. Bland annat säkert eftersom stjärnorna var och en köpt 3% av andelarna i Tidal.

Inspelning av Tidal Launch Event på Youtube:

Vad erbjuder Tidal?

Så nytt som den samlade stjärntruppen vill få oss att tro, är det här faktiskt inte. Bakom det nya namnet och den eleganta designen döljer sig inget annat än den här i landet redan välkända streamingtjänsten WiMP. Jay-Z köpte nyligen denna, eller snarare dess norska moderbolag Aspiro, för en nätt summa av 50 miljoner dollar. Och precis som WiMP satsar Tidal enbart på betalda abonnemang, det finns inget reklamfinansierat alternativ som hos Spotify. Abonnenterna ska dock inte bara betala för ostörd musikupplevelse, utan framför allt för bättre ljudkvalitet. Redan det så kallade ’Tidal Premium’-erbjudandet för 9,99 euro i månaden erbjuder musik i bitrates runt 320kbps för streaming, vilket ger rätt bra kvalitet. ’Tidal Hifi’ kostar 19,99 och tillåter då lossless-streaming i CD-kvalitet. Tillgång till redaktionellt innehåll och videor ingår i båda alternativen.

Är Tidal dyrare än konkurrenterna?

Eh, både och... Det är sant att jätten Spotify erbjuder en gratis möjlighet att använda streamingtjänsten. Men då avbryts musiken regelbundet av irriterande höga reklamsnuttar, musiken streamas med högst 96kbps och på mobila enheter är användningen bara möjlig i slumpmässigt läge. ’Spotify Premium’, som gör det möjligt att streama i 320kbps och spela upp låtar direkt även på mobila enheter, kostar också 9,99 euro. Tidal är alltså egentligen inte dyrare än konkurrenterna, det erbjuder bara ingen gratisversion. Samma bild får man när det gäller högkvalitativ hifi-streaming: Det jämförbara alternativet hos WiMP kostade redan nästan 20 euro, och hos den enda nuvarande konkurrenten Qobuz får man också betala lika mycket för lossless-streaming.

#fucktidal – Är Tidal alltså ändå ingen bra grej?

Just den frågan delar nu åsikterna, vilket man till exempel kan se hos musikbloggar och forum. Det stämmer först och främst att Tidal är ett attraktivt erbjudande ur kundens perspektiv. Låtutbudet är stort, priserna ligger inom det vanliga spannet, både webbläsargränssnittet och de olika apparna för mobila enheter fungerar bra till mycket bra. Och för användare med högre ljudkrav är lossless-hifi-alternativet definitivt intressant, eftersom streaming därmed verkligen blir hifi-kompatibelt. Klassikfantaster bör dock också ta en titt på utbudet hos konkurrenten Qobuz. Där hittar man fler klassiska inspelningar, och det finns ett särskilt abonnemang för 14,99 euro som ger tillgång enbart till klassisk musik.

Hashtag #fucktidal på Twitter: Alla är inte riktigt nöjda över den nya streamingtjänsten. Om Tidal verkligen befriar musiken eller i slutändan bara syftar till att koncentrera den kommersiella nyttan till några få, återstår att se. Faktum är att Tidal just nu satsar mycket offensivt på exklusivt innehåll från sina kända delägare, som då också konsekvent blockeras på andra plattformar som exempelvis Youtube. Att en artist vill bli ordentligt kompenserad för användningen av sina verk är ju i sig inget fel. Men det finns skäl att tro att den nya modellen än en gång särskilt gynnar de redan kända och framgångsrika musikerna, medan indie-band och unga, spirande artister knappast får plats – och än mindre några pengar. Liknande kritik har dock även Spotify fått utstå i flera år, så indignationen som riktas mot Tidal från vissa håll är inte helt lätt att förstå.

Quo vadis, Tidal?

Kanske borde man bara ge det hela lite tid. Om Jay-Z och hans superrika medägare tar sig an frågan på rätt sätt, skulle det faktiskt kunna bli en digital intäktsmodell där artisterna (och då alla artister) får en större del av intäkterna tack vare att de stora bolagens ’mellanhandsroll’ tas bort. Om de däremot gör fel, blir det bara en sorts ’United Artists’ för musikindustrin. Filmbolaget grundades 1919 bland annat av Charlie Chaplin som en reaktion på den ökande exploateringen av skådespelare och regissörer av de stora filmstudiorna. Bara några år senare hade UA dock själv blivit ett ’stort bolag’ som alla andra. Och i dag är företaget under ledning av Tom Cruise som en del av Sony Pictures i händerna på världens kanske största underhållningsjätte ...